Det är dags för mig att komma tillbaka nu. Mitt 2012 har hittils varit ett år fyllt av skador. Ett år som jag bara vill slänga åt vargarna i skogen. Ända sen v.5 har jag haft skadebekymmer som har hämmat mig, som nu på slutet tog över mitt humör och mitt välmående. Jag vet nu hur det är att vara på djupet av allt mörket, där närmsta ljussken är dolt av flera tusen betongblock. Jag har tänkt tanken på att bara ge upp. Inte dö, såklart. Men att bara ge upp allt. Att en sån "liten" sak som att inte kunna göra det man vill kan få en att sjunka så lågt. 

Jag har kämpat i snart ett år. Med rehab och med alla psykiska aspekter. Jag har gjort allt jag har kunnat för att ta mig tillbaka. Fram tills nu har jag kämpat utan någon som helst vetskap om jag ska komma tillbaka eller inte, och det mina vänner har tagit hårt på mina krafter. Men nu har mina kamper äntligen börjat visa framsteg. Häromveckan klarade jag av att springa 5 km, utan några större problem. När jag klarade det fick jag det besked som jag bara har drömt om. Det som jag såg så himla långt framför mig. Jag får återgå till planen. Långt ifrån fullt ut, men det lilla som att bara få vara där och känna på bollen kommer göra så himla mycket för mig. Det har tänts en ljusstrimla i mitt liv, som jag hoppas ska växa sig större och större.

 

Jag får dagligen höra att jag inte ska bli för glad över detta. Att jag ska vara vaksam. Att det snart kan komma ett bakslag. Men vet ni vad? Efter det här året så låter jag mig själv att bli glad. Jag firar att jag äntligen får en medgång efter allt mörker. Att resultatet av alla dessa timmar som jag har lagt ner äntligen syns. När man har chansen att vara glad, bör man ta den. Man bör inte tänka på alla konsekvenser som KAN komma sen. Man bör inte gå runt och frukta vad som kan hända, när det i själva verket kanske inte händer något. För vem vet, den här gången kanske jag klarar mig utan bakslag. Om jag nu inte skulle göra det, så har jag iallafall njutit under tiden. Under tiden då jag haft medgång. 

 

Med stor hjälp av mina fantastiska medmänniskor påbörjar jag nu min väg tillbaka. Tillbaka mot ljuset. Jag tackar er som stod vid min sida när allt var som jobbigast, då jag inte var stabil. Då var ni mina vingar. Det var ni som bar mig. Nu har mina vingar börjat växa tillbaka, och det är tack vare er. TACK!